Ja träning är bra ... mycket endorfiner som gör att man mår bra. Är det jobbigt vännen? <3
Svar:Ja, det är verkligen bra med träning! jodå, det börjar kännas lite lättare nu och jag försöker verkligen njuta av livet. Jag har dig och patrik som förebilder på att allt är möjligt! Kram på dig och hoppas ni har det riktigt mysigt i Kratien! <33
Lina Danielsson
♡Lovisa♡
Skrivet: 2013-08-24, kl. 22:49:28
Hej, förstår att du verkar ha det jobbigt nu. Tänkte bara fråga om du vill berätta vad som hänt mellan er och varför det hände? Om det har något med att ni t.ex. gled ifrån varandra/förändrades under året? Förstår om det är känsligt men har följt din blogg länge och blev väldigt ledsen för din/eran skull. Du är en jättestark tjej, fortsätt kämpa! Massor med kärlek <3
Svar:Hejsan, det är så himla härligt när ni skriver. Det ger mig en så enormt stor glädje och jag lever genom det varje dag! Jo, det var så att jag haft det väldigt tufft under året och ofta varit väldigt ledsen... Jag visste inte inte riktigt varför jag var ledsen mer än att jag saknade honom. Men på något sätt kände jag att ngt var fel, men trotts det kämpade jag på och hoppades på att vi skulle få det bra när vi träffades igen. när vi väl träffades och var på semester i USA var det bra, men det var ngt med honom som fortfarande bekymrade mig. Han gav mig inte det som han brukade göra. Det attraktiva fanns fortfarande där, från båda hållen, men känslomässigt kändes det inte som det brukade göra från hans sida. vi pratade mycket under månade och kom fram till att försöka ta det lugnt, men det lät mycket enklare än vad det var... När vi sedan kom hem till Sverige igen, kändes det stundtals som vanligt, men ibland inte alls som vanligt. Jag var så fruktansvärt förvirrade och jag visste verkligen inte vart jag hade honom. Han sa till mig att han blivit så van vid att vara självständig att det kändes jobbigt att behöva vara så nära in på hela tiden vilket jag förstod och vi försökte ta det "lugnt" en gång till. Jag försökte ge honom plats för att träffa sina gamla vänner och familj, jag försökte verkligen med allt. Men till sist orkade jag inte gå runder och vara orolig och ledsen så jag bad honom att säga mig sanning istället för att hela tiden skjuta upp på det.. Han berättade att det inte kändes som det hade gjort tidigare och att han haft svårt att ha både en fot i Sverige och en i USA. På ngt sätt visste jag att det var det jag varit ledsen över de senaste månaderna, men inte vågat erkänna det för mig själv. både han och jag var mycket ledsna och sårade. Vi båda grät i flera timmar omringade av varandras famnar. Det fanns inget jag kunde göra, jag kunde inte ändra på hans känslor. Han hade verkligen försökt sedan vi träffades igen för första gången på flygplatsen på tio månader, det hade han verkligen och jag kunde inte göra mer än att vara mig själv. Jag gjorde mitt bästa, men det var inte tillräckligt. Jag kan säga att det var något av det jobbigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv. men jag tror att beslutet att gå skillda vägar var det bästa för oss båda, inga fler tårar och minder orolighet för oss båda.. Just nu träffas vi aldrig på tumanhand utan bara när våra gemensamma vänner är med. Han är såklart fortfarande min bästa vän, men det kommer ta lång tid innan vi kan börja umgås och prata som vi gjorde innan vi blev ihop och bara var vänner. det är inte lätt att gå från att vara ett kärlekspar till att vara vänner när man gjort så mycket gemensamt. Men det glädjer mig att du, som läsare, ser till mig och kommer med detta oerhört fina stödet. Låt inte det som hände mellan mig och min f.p. hindra dig från att våga ta chansen. Det är verkligen värt att försöka om man verkligen älskar sin partner och kan se en framtid med den man lever ihop med. Man måste våga chansa, annars kommer man ingenstans och man måste våga möta motgångar för att utvecklas och lära sig av sina misstag. Just nu ser jag framemot att leva livet, och ta hand om mig själv och se till alla de fantastiska möjligheter som världen kan ge. hur är det själv? Har allt gått väl? Jag hoppas verkligen att allt är väl med dig för du verkar vara en riktigt härlig och go tjej som förtjänar det bästa! Kram på dig, kärlek tillbaka! <3
Lina Danielsson
♡Lovisa♡
Skrivet: 2013-08-31, kl. 13:59:15
Vad tråkigt för er men ni låter väldigt mogna ändå som gjorde som ni gjorde för att ni vill må bra och vill varandras bästa. Förstår att det måste vara svårt att gå från par till vänner direkt men så som ni verkar vara så tror och hoppas jag att ni kommer hitta tillbaka till varandra igen, antingen som vänner eller mer. Lika väl som att 10 månader förändrade er relation negativt kan de kommande tio månaderna förändra den positivt. Ge det tid, ta hand om er och ta allt som det kommer! Förändringar kan vara jobbiga i stunden, men de kan även vara bra i längden. Ni kanske bara behöver tid ifrån varandra tills allt lagt sig för att inse vad ni går miste om i form av en vän eller mer.
När du säger att han tyckte att det var jobbigt att ha en fot i Sverige och en i USA, märkte du då att han t.ex. hörde av sig mer sällan/inte var lika kärleksfull? eller kände du det bara inom dig? För min pojkvän har åkt iväg nu och varit borta i snart två veckor och hittills känns allt bra. Är så orolig att han långsiktigt trivs bättre där än hemma bara och därför inte ge tid/ibland prioritera mig och höras av eller typ tröttna på mig och känna att han "måste" höra av sig mer än att han "vill" höras. Vi pratar i telefon i +/- någon timme varje dag och skypear så fort båda har tid. Skriver gör vi när vi inte kan prata men det går bara att höras när han kommer hem från skolan och då är klockan nästan elva här så det är svårt med tidsskillnaden. Jag kräver inte att höras mer för vill verkligen att han ska njuta när han är där. Men hur lång tid tog det innan du kände att det inte kändes likadant som innan?
Jag är inställd på att det här ska gå och det verkar han också vara. Vi blickar framåt och när det är tufft tänker vi på var vi kan vara om tio månader (tillsammans och ha massor med tid för varandra igen). Så hoppet och kämparglöden finns än!
Jag hoppas verkligen att allt blir bra för dig/er, och det är jag nästan säker på att det blir! Kram <3
Svar:Ja, jag tror nog att detta, trotts hur jobbigt det än var i början, kommer bli till det bästa för oss båda. Sedan får vi se hur det blir i framtiden, men jag kommer inte sitta och vänta på att han ska vilja ha mig igen utan kommer att försöka leva och ta allt som det kommer. När han börja tycka att det var jobbigt att vara på två ställen samtidigt, så började han att höra av sig mindre samt mer sällan berätta för mmig vad jag betydde för honom. Men jag försökte hela tiden intala mig själv att han bara ville fokusera på USA och den tiden han hade kvar samt att jag redan visste att han älskade mig och att han då inte behövde säga det lika ofta. Jag ville verkligen att det skulle fungera och därför fortsatte jag att kämpa och hela tiden se till de positiva sakerna.
Jag kan berätta för dig, om det hjälper, att jag och Fredrik hade mycket kontakt det första halvåret och det var även då vi saknade varandra som mest. Under den tiden visste jag att han verkligen saknade mig och älskade mig... men under de sista fyra månaderna minskade kontakten mellan oss, men det var bara för att han inte ville eller klarade av att ha den kontakten längre... Jag tror inte att han kommer att "tröttna" på dig, men det finns alltid en risk att han vill "fokusera" mer på tiden som han har kvar som utbytesstudent. Jag tycker inte att du ska oroa dig på förhand. Som du nu sagt så har det bara gått två veckor, och det är nu ni antagligen saknar varandra som mest. Men om några veckor till kommer ni båda anpassat er till vardagen och då kommer allt kännas lite lättare. jag tycker att ni ska fortsätta som ni gör, men du kan förbereda dig på att ni kanske inte kommer att kunna prata lika mycket hela tiden. Det går i perioder beroende på vad du gör och vad han gör på vardagarna. Jag tror att du gör rätt i att inte kräva mer, men om du känner att det blir för lite måste du våga säga till även om det kan vara jobbigt. Jag nöjde mig med sms och skype, men hade önskat att vi kunnat prata oftare. Dock vågade jag inte säga till för att jag blev konflikträdd eftersom att jag visste att han tyckte det var jobbig att bli påmind om Sverige. Men om det är en sak jag lärt mig så är det att man inte ska vara konflikträdd utan istället ta itu med problemen och se till att det löser sig. Annars kommer det inte ske ngn förändring.
Men som sagt, oroa dig inte för mycket nu i början. Så länge du tydliggör för honom att du uppskattat att prata med honom, men att han inte måste om han inte har tiden. Det är tufft, men jag känner på mig att du är stark och om jag klarade det så kommer du också göra det. Sedan är det ju faktiskt inte bara upp till dig att försöka utan även din pojkvän och om ni båda är med på detta så vet jag att ni kommer att klara det, tillsammans!
Jag tycker att er inställning är väldigt bra och er framåt blickande är ett mycket bra riktlinje. Jag tvekar inte en enda sekund på er! Hoppet är det bästa som man kan bära med sig och du ska veta att om det någon gång skulle vara något så kan du alltid vända dig till mig, dina vänner eller familj. Du kommer aldrig att vara ensam, aldrig. :)
Jag önskar dig/er verkligen all lycka till och du?... Glöm inte att ta vara på den tiden du har här hemma. Njut av att få spendera lite extra tid med vännerna och familjen! Hoppas att höra från dig snart igen. Tycker det ska bli spännande att få följa er. kram! <3
Lina Danielsson
♡maria♡
Skrivet: 2013-08-31, kl. 18:34:19
Ja, det kan vara tufft ! Men du är ung, klyscha kanske_ men iallafall. Jag önskar att ni träffats senare i livet för då tror jag oddsen varit annorlunda! Läste vad du skrivit till Lovisa! O önskar att jag vågat fråga! Konstigt nog bekräftade det bara vad jag läst "mellan raderna" i det lilla jag sett på Fb. Märkte med en gång när ni kom hem att något var annorlunda med dig o hur du berättade om er. Men du är stark o ta allt som en lärdom o hitta styrka i att finna dig själv i det! Ut lär mig nya saker om mig själv fortfarande o mycket är Patriks förtjänst! Det inte för ett tu tre så bara står allt klart! O återigen du har hela livet framför dig!! Njuuuuutq av det
Svar:Allt du skriver är så fint Maria! Du hade inte behövt fråga... Det spelar egentligen inte så stor roll längre, så länge han vill vara min vän så spelar det inte för mig ngn större roll. Och som du redan sagt, man är bara ung en gång och jag ska ta vara på det! Jag NJUTER!!!! :) <3
Lina Danielsson
♡maria♡
Skrivet: 2013-08-31, kl. 18:36:35
Vi har det superbt här! Minismekmånad;-) krama så hör vi av oss när vi kommer hem om fotona!! <3<3 KRAAAAAAAM
Svar:Jaaa, vad härligt! NJUT säger jag bara, NJUT!!! Yes! Kramis!!!! <3
Lina Danielsson
♡Lovisa♡
Skrivet: 2013-09-01, kl. 00:55:40
Jag tycker din inställning låter väldigt bra! Njut och ta vara på det du kan så kommer allt lösa sig med tiden. Och tack så mycket för all hjälp och stöd! Det uppskattas väldigt ska du veta. Vi hörs snart, kram <3
Svar:Tack du, det ska jag verkligen göra! :) Jag blir glad över att kunna hjälpa till! Hoppas allt går bra. Det gör vi! Kramis <3
Lina Danielsson
OM MIG♡
Anna Darner, 17, Ulricehamn.
Här i bloggen får ni läsa om mitt liv och mina stora intressen: foto och träning!
